Life is just this, it's living.

Jag gillar att min gamla hemsidan ligger kvar. Jag tror inte att den besöks så ofta direkt, men det är trevligt att den finns där. Även om saker inte alls är uppdaterade så var det ju ändå så det var. Så jag kände då. Och det här som jag skrivit till/om mamma är faktiskt riktigt fint.



"Den här delen av min hemsida är lite annorlunda. Den handlar, som ni säkert redan forstått om min mamma, eller snarare om mig själv och mina tankar runt mamma.
Min mamma gick bort i cancer när jag var 15 år, ungefär ett halvår efter hon fick diagnosen. I höstas var det fem år sedan. Det fanns inte en enda del av mig som förstod att hon faktiskt kanske inte kunde överleva. Det var liksom aldrig ett alternativ. Hon var ju min mamma. Mammor dör inte, och absolut inte MIN mamma. Det låter väl otroligt barnsligt, och det var det väl också, men jag tänkte verkligen så. Så när jag väl fick veta att hon inte skulle klara det så var det som om en avgrund öppnade sig framför fötterna. Jag visste inte hur jag skulle reagera. För då förstod jag för första gången att mamma faktiskt var riktigt, riktigt sjuk. Jag hade förträngt det under tiden som gått. Visst gick hon på behandlingar, och mådde dåligt ibland. Men hon åkte skidor i Sälen, avslutade sina studier på IBM, ordnade med förberedelser för Michaélas bal och student, och min konfirmation, och bara några månader senare levde hon inte. Hon som var den mest levande människa jag någonsin känt. Som älskade och njöt av allt, och som var älskad av alla som träffat henne. Hon som älskade livet, hon fick inte leva längre.

 Jag brukar få höra hur lik mamma jag är, och det är den finaste komplimang jag kan få. Mamma är för mig ren perfektion. Hon var så stark, och vacker. Och jag saknar henne mer för varje dag som går. För varje sak jag inte kan berätta för henne. För varje tillfälle i mitt liv som hon inte får vara med om. Jag vet att hon ser mig, och jag vet att hon är med mig. Men att hon inte får leva med mig, när jag blivit vuxen, det gör ondare än jag kan förklara. Att hon inte fick vara med när jag förändrades till vad jag är idag. För jag vet att hon hade varit stolt. Och jag vet att hon är stolt, var hon än är.
Den dagen jag får barn, eller gifter mig, kommer att bli svår. För jag vet att hon hellre än någonting annat velat vara där. Och det är faktiskt nästan det som är värst. Allting som mamma går miste om. Allt som hon inte får uppleva. För visst är vår saknad och längtan efter henne ofantlig och många gånger otroligt svår. Men vi har i alla fall varandra. Och vi får leva. Hon får inte vara med. Och det är väldigt svårt att förstå och acceptera.

'Did I ever tell you, you're my hero, everything I wish I could be.'

Mamma, du fattas mig! "