Life is just this, it's living.

Igår var jag så arg att jag kokade. Aldrig har någon eller något kunnat göra mig så arg tidigare. Och när man tror att man inte kan bli argare, ja då är det just precis vad man blir. Orsaken? Min älskade, underbara dotter. Ingenting kan göra mig så lycklig som hon. Men ingenting kan heller göra mig så fly förbannad som den ungen gör ibland.

Gårdagen var allmänt kass. Misstag som gjorts när man varit ledig, hamnade på mitt bord att reda upp. Det var månadsskifte med allt vad det innebär med fakturor och reserveringar och jag hade en dundrande huvudvärk. När jag då stressat för att hinna hämta den lilla på förskolan så ville hon absolut inte gå hem. hon dansade runt i sin prinsessklänning och lekte med rosa lego (tydligen finns även det för tjejer nuförtiden...). När hon förstod att hon måste ta av sig klänningen som ju trots allt tillhör förskolan blev hon tokigt arg och gömde sig under bordet. Jag hade tålamod ganska länge måste jag erkänna och fick till slut ut henne från bordet och ut henne ur klänningen ganska lugnt, men det tog tid. Jag var hungrig och med huvudvärk och ville bara hem. Men när vi väl sagt hejdå till fröknarna och skulle klä på henne ytterkläderna så var det tvärstopp. Hon vägrade allt. Hon skulle inte gå, inte ha jacka, inte ha skor, inte ha mössa. Hon slet och skrek och gömde sig var helst hon kunde. Till slut blev jag så förbannat arg att jag tog ungen i famnen utan varken mössa eller skor, medan hon sparkade och skrek. Inte mitt stoltaste ögonblick som mamma, men vad i hela friden ska man göra? Hade hon fått bestämma hade vi aldrig kommit därifrån och vad barn faktiskt måste lära sig är att det inte är de som bestämmer.

Jag är absolut inte en sådan som bestämmer för bestämmandets skull. Maja får göra ganska mycket och hon är en fantastiskt duktig tjej. Men hon får inte bestämma allt. Det fungerar inte.

På vägen hem skulle ungen plötsligt ha sin skor igen naturligtvis. "Mamma jag vill ha mina stövlar" skrek hon gång på gång. Efter en stund gav jag med mig och satte ner henne och tog på ena stöveln. Den andra ville hon plötsligt inte ha. Då brast det igen vill jag lova. Upp med henne och raka vägen hem i sängen. Jäklar vad hon grät och jäklar vad jag var arg. En stund senare var allting frid och fröjd igen. Vi hade lugnat oss och hade kramats och blivit vänner igen. Då är hon världens finaste och mest underbara tjej. Och oavsett om hon är arg eller glad, lugn eller tossig så älskar jag henne över allt annat, alltid.