Life is just this, it's living.

"Första gången som jag hörde talas om date var i en intervju med Arvingarna i Okej i slutet av 1993. Reportaget handlade om att killarna ville ha konkurrens. Okej's Marie Söderberg frågade killarna om det fanns några unga dansband att konkurrera med. Svaret i tidningen löd: "'Min kusin har startat ett band - de heter Släktingarna, ha, ha.' skämtar Lasse och alla skrattar.". I en senare intervju, med Tommy i Arvingarna, även den i Okej, har han uttalat sig om date såhär: "Ja, Lassemans kusin är med där. Än känner vi ingen konkurrens från dem. Men vi vet ju att de är duktigare än oss rent musikaliskt! De är jävligt skolade killar allihop. Fruktansvärt bra sångare alla också. Sjunger bra stämsång, och de kör på vårat recept. Man känner ibland att: 'Åh, de gör våran grej bättre än oss'."

Date startade 1993, och i samband med deras medverkan som Take That i Sikta mot stjärnorna 1997 bytte de namn från Släktingarna, till just date. Släktingarna var hela tiden mest en rolig grej som fick hänga kvar lite för länge. Bandet består av (fr.v) Johan Fransson, Henrik Göranson, (fr.v) Anders Larsson och Jan Lindberg. Vill du veta mer om date som band och om deras historia så titta in på deras egna hemsida, eller Maria Sandins hemsida om dem. På den här sidan kommer jag nämligen att koncentrera mig på min egen kontakt med, och mina egna åsikter om, date.

Jag hörde och såg date första gången på Liseberg den 11 juni 1995. Men om sanningen ska fram så tänkte jag inte så mycket mer på dem än att de var rätt bra och att han som sjöng mest (Johan Fransson) var söt. Anledningen till det var att Arvingarna spelade även de på Liseberg denna dag och stod alldeles bredvid oss och lyssnade på date. Vår koncentration var därför något koncentrerad åt det hållet. Men det fanns något som gjorde att jag ville se date igen, och chansen kom nästan ett år senare, den 25 maj 1996, även då på Liseberg. Jag var där tillsammans med Melissa och Jessica, och vi föll allihop för de fem charmiga killarna. (Då hade de även med sig sin dåvarande trummis Johan Kullander.) Min uppmärksamhet riktades dock bort från Johan Fransson och rakt mot keyboradisten, Lassemans kusin, Anders Larsson. Han var så otroligt söt och charmig, och tittade och log han inte lite extra åt mitt håll?! Melissa fann genast sin favorit i Johan Fransson, och att hon genast blev hans favorit av oss tre, det har det aldrig varit någon tvekan om.

Några veckor senare skulle date spela på King Creole, en dansrestaurant i Göteborg med mycket högre åldersgräns än våra 15 år. Vi bestämde oss i alla fall att åka dit några timmar tidigare och försöka prata lite med dem när de kom. Sagt och gjort, vi åkte dit, och strax efter kom bussen åkande genom Nordstan. (Det såg lite annorlunda ut på den tiden, för er som inte riktigt förstår hur det kan gå till.) Anders, som körde bussen, såg oss, log och vinkade. Vi blev saliga! "Han kom ihåg oss!" Om han verkligen gjorde det, eller bara tyckte att det var kul med några fans vet jag inte, men det fick i alla fall oss att våga prata med dem. Den träffen har följts av många fler, och date har alltid varit lika trevliga.

Någon gång under åren riktades ännu en gång min uppmärksamhet mot någon annan i bandet. Denna gång den flirtiga gitarristen Henrik Göranson. Exakt när det hände, eller varför, det har jag ingen aning om. Men Henrik har alltid varit extra mån om mig. Jag har alltid haft lättast att prata med honom, och han ställer alltid upp till 110 %. Nuförtiden har man väl inte en favorit på det sättet som när man var yngre, men Henrik betyder fortfarande mycket för mig.

Nu när man är 20 har det blivit lite svårare att veta hur man ska bete sig. När man var 15 ville man stå framför scenen och efter spelningen få lite kramar och hälsningar. Men det är man ju inte alls intresserad av längre. Vi går på date för musiken, för dansen och naturligtvis för att de är så förbannat charmiga, alla fyra. Men man kan inte låta bli att ofta känna sig 16 och fånig igen. Det är en ganska svår balansgång. Och jag vet faktiskt inte vad vi egentligen är gentemot date.

Vad jag däremot vet är att date har betytt, och betyder fortfarande, otroligt mycket för mig. De kom in i mitt liv när jag behövde dem som mest. När mamma gick bort flydde jag till date när jag inte orkade längre, och jag tror att de hjälpte mig igenom det. När jag träffade dem var de få tillfällen då jag faktiskt kunde vara som vanligt. De behandlade mig speciellt, men det hade inte något med att min mamma gått bort att göra. De var som vanligt, och det gjorde att jag kunde vara det för några timmar också. Det handlade inte om att jag glömde vad som hade hänt, men jag kunde faktiskt le i några timmar. Jag kunde må riktigt bra, mitt upp i all sorg.

Date är otroligt musikaliska och det är fantastiskt kul att höra dem live. De har en repertoar som sträcker sig från 50-talet och genom alla årtionden fram till de senaste hitarna idag, år 2002. Den rena klassiska dansbandsmusiken känns väldigt långt bort när man är ute och lyssnar på och dansar till date. Det är en förändring på gång i dansbandsvärlden. Arvingarna startade den 1993, Barbados ledde den in i tvåtusentalet, och jag tvivlar inte på att date kommer stå främst i ledet att föra den vidare. "

Ifrån min gamla hemsida. Maria Sandin tog senare över fancluben och det är därför man hamnar där via länken. Tidigare var det bara hennes egna fansite där.


Anders, Johan, Henrik och Jan på den tiden då detta skrevs. Tack killar, för alla underbara kvällar under åren som gått. :)