Life is just this, it's living.

Idag är den perfekta dagen att blogga. Absolut, absolut INGENTING att göra. Så efter att ha gjort det där dagliga som alltid ska göras och ringt de som behövde ringas så satte jag mig och sorterade upp massa gamla papper. Otroligt oinspirerande arbete, men det ser ju väldigt mycket trevligare ut nu när allting sitter i pärmar. Och jag fick ju ett tidsfördriv för en stund iallafall.

Köpte en pocketbok häromdagen i hopp om en Martina Haag liknande historia. (Hur FANTASTISKT roliga är inte hennes "Hemma hos Martina" och dylikt. ÄLSKAR dem. Skrattar ju så man gråter) Men jag hade tydligen totalt missuppfattat detta. För det första var det ju Linda Skugge som var författare. Aldrig läst något av henne tidigare förutom några små krönikor som mest har retat mig. Men det är väl också vad hon vill om jag förstått saken rätt. Iallafall boken heter "Ett tal till min systers bröllop" och har en mycket trevlig framsida. Så jag var mycket positivt inställd (annars hade jag inte lagt 60 kr på den...)
 
Baksidan är fylld av kommentarer från glada recensenter som älskade boken, och hur trovärdig beskrivningen av mammalivet är. Eeeeeh.. va? Ifrån första till sista sidan var det total misär. Huvudpersonen Sylvia är krönikör och lever i Sthlm med man och 2 små barn. Mannen reser tidigt iväg till New york för sin skådespelarkarriär och lämnar Sylvia ensam med de 2 barnen. Smarta tjejen har dessutom tagit på sig att planera sin systers bröllop. Ett mycket intelligent drag då hon inte verkar ha tid för någonting. Dessutom är ALLA personer i boken helt vidriga. Det finns liksom ingen att sympatisera med. Syvlia är ju rent utsagt korkad som bara accepterar att alla behandlar henne som skit och inte kräver hjälp av vänner och familj, eller MANNEN!! Ett sms här och var... Hade det varit jag hade han aldrig fått komma hem igen om det enda jag fick när han stuckit iväg var ett sms där han skrev att jag måste ställa upp för HONOM och att "ta det lugnt".
Ingen pratar till punkt, eller lyssnar på vad någon annan säger. Barnen är sjuka hela tiden. Tro mig jag känner till de där dagisbacillerna, och jag har bara ett barn så jag ska inte försöka trasha det, det kanske kan stämma... Dessutom drar hon hela tiden paralleller till Sylvia Plath. Och med hela tiden, då menar jag hela tiden. Samma sak om och om igen.. om och om igen. Varför tog du livet av dig, hata hata hata ted (hennes man) och jag har ju iallafall telefon och dator och tv... Ett roligt tillfälle i boken är när det på en sida står att stackars Sylvia inte hade telefon på den tiden. Och sidan efter om hur det på den tiden åtminstone fungerade med läkarvården. Hon hade ju en egen doktor hon kunde ringa. Telefonnr satt på kylen. Synd bara att stackarn inte hade någon telefon. Då hjälper ju det numret föga....

Nä, återigen så är väl Linda Skugge känd för att vilja uppröra, men jag blir mest trött. Visst det kan vara jävligt jobbigt att vara mamma, och jag har bara ETT barn. Men inte en enda gång så nämns hur fantastiskt det kan vara också. Hon nämner hur hennes barn är det viktigaste hon har och att hon lever bara för dem. Men aldrig någonsin har de en stund tillsammans, mamma och barn där de verkar må bra med varandra. Stora tjejen kommer och frågar saker mest hela tiden. "mamma, vem tycker du mest om av Askungen, Törnrosa och Snövit?" Och aldrig någonsin svarar hon bara på sin dotters fråga. Det är "mamma är så trött, mamma jobbar, mamma bryr sig inte". Det skulle ta henne 5 sek att svara och dottern skulle bli nöjd. Kanske så bara för 5 sek, men det är ju mer än om hon får ett "mamma orkar inte" till svar hela tiden. Är det såhär för folk? Jag kan också, liksom Silvia i boken, bli lite irriterad på att det ibland framställs som så himla lätt att leva med och uppfostra barn. Det är ju det sista det är, men det finns ju ingen nyans i boken. Allt är bara grått. Inte ens svart, bara grått.

Dessutom så slutar boken med  (OBS SPOILER) ett rätt mesigt tal till systern och att mannen skickar ett sms att han kommer hem igen. eh, okej...

En riktigt irriterande sak. Henne internet och telefon går sönder hela tiden och hon tappar bort sin bil. (Men.. kom iGEN!) Hon har telenor, men envisas med att ringa Telia och säga att henne telefon är sönder. (eller inte själva telefonen, utan hennes nät) VEM gör det? Man ringer väl till den som tillhandahåller det?! När hon försöker ringa säger en röst att hon har telenor, vad fan ska telia göra?! Om nu telenor säger att, nä det måste vara fel på ledningarna, DÅ blir det kanske en sak för telia. Men inte en enda gång ringer hon telenor, hon ringer GÅNG PÅ GÅNG PÅ GÅNG telia. Dessutom måste hon komma i person och skriva på ett papper att hon vill välja telia. Eh hallå 2000 talet, säljare ringer ju varje dag och vill att man ska byta telefonoperatör och det går på ett litet killiknick och går så bra att göra på telefon...

Nä, besviken blev jag.  Jag köpte en annan bok också "My friend Leonard", fortsättningen på "a million little pieces" av James Frey. Underbar, underbar bok. Den har jag tyvärr inte börjat läsa en, men ska försöka få med den imorgon. Det är perfekt att läsa när man pendlar..